Jessicas bok!
Hejhej!
Nu var det längesen jag skrev på bloggen, sista året i gymnasiet betyder lite tid att göra något annat än att plugga:( Men nu känns det verkligen som att det är dags för sommar, ÄNTLIGEN! För er som går skötarkurs 3 så fick ni höra världens bästa föreläsning av Jessica för ett par veckor sedan. Ni som hade oturen att missa det har jag lånat ett utdrag av hennes bok som hon läste upp jag tänkte ger er chansen att läsa det här på bloggen, det är verkligen en tankeställare.Så varsegoda: (Taara är hennes häst)
Jag har gett chansen till Taara att få välja. Jag har också gett henne rätten att säga nej. Jag har också gett henne friheten tillbaka och håller aldrig i henne med träns eller grimma. Jag tvingar henne inte till någonting. Om det är något jag vill så ber jag henne om det, och vill hon inte så får jag modifiera förslaget och kompromissa eller så får jag helt enkelt respektera hennes önskan. Jag mutar henne aldrig för att få igenom min vilja. Det är inte annorlunda från hur man behandlar sina medmänniskor, men varför är steget så långt till djur? Varför känner vi att vi hela tiden måste ha kontroll och inte kan lita 100 % på en annan varelse, bara för att den är av en annan art? Vilka är vi egentligen att sätta oss över djurs intelligens och önskemål?
Det var tvunget att bli värre innan det blev bättre, vilket verkar vara standardfrasen i de flesta historier. När jag släppte Taara fri i början så ville hon inte alls umgås med mig, varken i hagen eller någon annan stans. Om jag släppte henne lös så gick hon alltid iväg från mig, och om jag följde efter henne och kom för nära så la hon öronen bakåt och gick åt motsatt håll. Hon stannade inte vid mig såvida jag inte höll i henne och hon var många gånger rädd för att yttra sig om något eftersom hon inte visste hur min reaktion skulle bli. Hon var alltid beredd på någon slags tillrättavisning från min sida. Hon visade heller ingen direkt upprymdhet utan var hela tiden på sin vakt och svår att få kontakt med. Jag var nära att ge upp flera gånger men något i mig fick mig att hålla ut, ta djupa andetag och bara gå på min instinkt. Det var viktigt att inte tränga sig på och försöka få kontakt, eftersom att jag för länge sedan förbrukat min rätt till att göra det. Så jag väntade. Jag visade henne att jag inte ville henne illa genom att hålla mig på avstånd och lät henne bestämma när hon ville komma till mig. Jag visade henne att jag kunde vara i närheten utan att kräva något som helst av henne, att jag bara var tacksam om hon kom fram och nosade kort på mig. Idén var att hon inte skulle förknippa mig med massa måsten, utan att vi bara kunde ”vara” tillsammans.
Sakta men säkert började något hända. När Taara insåg att jag inte skulle straffa henne, tvinga henne eller överhuvudtaget kräva något av henne så började hon ta kontakt. Hon valde självmant att stanna kvar hos mig även om de andra hästarna gick till andra änden av hagen. Hon bad mig om hjälp när det kliade på ett svåråtkomligt ställe. Vi började kommunicera med varandra på ett gemensamt språk, trots att vi är av två helt olika arter. Hon anstränger sig för att förstå vad jag menar, eftersom att hon ser att jag anstränger mig för att förstå henne. Ingenting är inlärt eller framtvingat, allt är äkta, instinktivt och nyfiket. Det finns inget rätt eller fel, inget händelseförlopp som är förutbestämt, utan vi kommunicerar och har utbyte av varandra precis på samma sätt som man som människa har med en god vän. Vi umgås inom ett spektrum som är normalt för oss båda utan krav och förpliktelser. Jag kräver inget av henne, på samma sätt som hon inte ställer några krav på mig. Vi möts på ett plan där ingen kräver något av den andra, ett plan som är fritt för tvåvägskommunikation.
Jag har idag en bättre kontakt med Taara än vad jag någonsin har haft. Jag känner mig glad och fullständigt avslappnad i hästsammanhang för första gången på väldigt länge och det känns som om allt är som det ska vara. Jag tror och hoppas att Taara är lycklig och att hon nu i alla fall har makten att bestämma över sig själv och sitt liv. För mig är det mer värt än någonting annat. En självklar frihet som jag under så många år berövade henne på.
Hoppas att det var rolig läsning!
Puss Signe
Nu var det längesen jag skrev på bloggen, sista året i gymnasiet betyder lite tid att göra något annat än att plugga:( Men nu känns det verkligen som att det är dags för sommar, ÄNTLIGEN! För er som går skötarkurs 3 så fick ni höra världens bästa föreläsning av Jessica för ett par veckor sedan. Ni som hade oturen att missa det har jag lånat ett utdrag av hennes bok som hon läste upp jag tänkte ger er chansen att läsa det här på bloggen, det är verkligen en tankeställare.Så varsegoda: (Taara är hennes häst)
Jag har gett chansen till Taara att få välja. Jag har också gett henne rätten att säga nej. Jag har också gett henne friheten tillbaka och håller aldrig i henne med träns eller grimma. Jag tvingar henne inte till någonting. Om det är något jag vill så ber jag henne om det, och vill hon inte så får jag modifiera förslaget och kompromissa eller så får jag helt enkelt respektera hennes önskan. Jag mutar henne aldrig för att få igenom min vilja. Det är inte annorlunda från hur man behandlar sina medmänniskor, men varför är steget så långt till djur? Varför känner vi att vi hela tiden måste ha kontroll och inte kan lita 100 % på en annan varelse, bara för att den är av en annan art? Vilka är vi egentligen att sätta oss över djurs intelligens och önskemål?
Det var tvunget att bli värre innan det blev bättre, vilket verkar vara standardfrasen i de flesta historier. När jag släppte Taara fri i början så ville hon inte alls umgås med mig, varken i hagen eller någon annan stans. Om jag släppte henne lös så gick hon alltid iväg från mig, och om jag följde efter henne och kom för nära så la hon öronen bakåt och gick åt motsatt håll. Hon stannade inte vid mig såvida jag inte höll i henne och hon var många gånger rädd för att yttra sig om något eftersom hon inte visste hur min reaktion skulle bli. Hon var alltid beredd på någon slags tillrättavisning från min sida. Hon visade heller ingen direkt upprymdhet utan var hela tiden på sin vakt och svår att få kontakt med. Jag var nära att ge upp flera gånger men något i mig fick mig att hålla ut, ta djupa andetag och bara gå på min instinkt. Det var viktigt att inte tränga sig på och försöka få kontakt, eftersom att jag för länge sedan förbrukat min rätt till att göra det. Så jag väntade. Jag visade henne att jag inte ville henne illa genom att hålla mig på avstånd och lät henne bestämma när hon ville komma till mig. Jag visade henne att jag kunde vara i närheten utan att kräva något som helst av henne, att jag bara var tacksam om hon kom fram och nosade kort på mig. Idén var att hon inte skulle förknippa mig med massa måsten, utan att vi bara kunde ”vara” tillsammans.
Sakta men säkert började något hända. När Taara insåg att jag inte skulle straffa henne, tvinga henne eller överhuvudtaget kräva något av henne så började hon ta kontakt. Hon valde självmant att stanna kvar hos mig även om de andra hästarna gick till andra änden av hagen. Hon bad mig om hjälp när det kliade på ett svåråtkomligt ställe. Vi började kommunicera med varandra på ett gemensamt språk, trots att vi är av två helt olika arter. Hon anstränger sig för att förstå vad jag menar, eftersom att hon ser att jag anstränger mig för att förstå henne. Ingenting är inlärt eller framtvingat, allt är äkta, instinktivt och nyfiket. Det finns inget rätt eller fel, inget händelseförlopp som är förutbestämt, utan vi kommunicerar och har utbyte av varandra precis på samma sätt som man som människa har med en god vän. Vi umgås inom ett spektrum som är normalt för oss båda utan krav och förpliktelser. Jag kräver inget av henne, på samma sätt som hon inte ställer några krav på mig. Vi möts på ett plan där ingen kräver något av den andra, ett plan som är fritt för tvåvägskommunikation.
Jag har idag en bättre kontakt med Taara än vad jag någonsin har haft. Jag känner mig glad och fullständigt avslappnad i hästsammanhang för första gången på väldigt länge och det känns som om allt är som det ska vara. Jag tror och hoppas att Taara är lycklig och att hon nu i alla fall har makten att bestämma över sig själv och sitt liv. För mig är det mer värt än någonting annat. En självklar frihet som jag under så många år berövade henne på.
Hoppas att det var rolig läsning!
Puss Signe
Kommentarer
Trackback
